Många frågor har kommit in sedan jag förra veckan avslöjade mitt riktiga namn. För er som har missat denna text rekommenderar jag att gå tillbaka och läsa. Reaktionerna har nämligen varit både många och fina. För er som inte orkar gå tillbaka och läsa texten kan jag avslöja namnet återigen. Jag heter Poppy, och det här är inte mitt prat i sommar.
Så, sedan jag avslöjat min hemlighet – att min födelsenamn är Poppy – har frågorna regnat in. De flesta har tiltat åt ett särskilt håll, nämligen hur det känns att alltid gått under ett så ovanligt namn. Jag ska försöka svara så ärligt jag kan idag. Om ni känner att mitt svar är undermåligt får ni skälla på mig så gör jag om det. Jag tänker att jag ska presentera mina tankar om att heta Poppy genom att gå igenom några olika, viktiga punkter.
Först och främst. Man måste komma ihåg att jag alltid har hetat Poppy. Poppy har varit mitt namn i snart 35 års tid. Jag vet inget annat än att heta det. Tanken på att jag skulle heta Jesper, Birgitta, Jens eller Anna är jättekonstig. Nej, jag heter Poppy och tanken på att heta det har jag vant mig vid. För mig är det inget konstigt. Det är lite samma som att en kompis till mig fyller år på nyårsdagen. Hon får ofta frågan om huruvida det känns speciellt. Hon tvingas då alltid förklara just detta. Att hon är van vid att fylla år då, så hon reflekterar inte över det. Precis så är dt med Poppy. Jag är helt enkelt van.
En annan sak som man ska komma ihåg är att jag, fram till förra veckan, aldrig avslöjat mitt namn här. Detta gör att alla som vet att jag heter Poppy är de som redan känner mig. Visst, i början kanske de tyckte att namnet kändes märkligt. Nu är det lika vanligt som deras egna namn. Det är inte konstigt för dem att jag heter Poppy. Det är jag, och det kommer aldrig någonsin att ändras.
Angående varför jag heter som jag gör så finns det en story och den hinner jag tyvärr inte gå igenom nu. Nej, jag får lov att återkomma och avhandla samtalsämnet Poppy även nästa vecka.