Processen var relativt smärtfri. Många har frågorna varit sedan jag berättade om vårt plankbord, och bygget av detsamma, för ett par veckor sedan. Tydligen är det många som funderar på att göra detsamma nu, och det gläder mig verkligen. Det var himla roligt och ett plankbord är bland det finaste som finns, om ni frågar mig. Så, jag tänker idag att jag ska berätta om hur tankarna gick och varför vi bestämde oss. Precis som i så många andra fall började det med ett korn av inspiration. Vi hade varit på en gemensam kräftskiva hos några vänner. Den hölls i en loge och i logen fanns ett plankbord. Ett stort, mörkt, väldigt rymligt plankbord i ek. Jag tappade hakan när jag fick syn på det. Man ska förstås lägga till att det också var presentationen av festen. De hade inte direkt sparat på krutet när det gällde dekorationer, och inte heller mat. Plankbordet var bidragande till helhetsupplevelsen och det höjde hela festen, anser jag. Vi satt säkert 20 personer runt

Jag fick nyligen reda på att jag har järnbrist. Det är varken någonting som jag går omkring och funderar särskilt mycket på sedan beskedet. Det är inte heller någonting som gör att jag ligger sömnlös på nätterna eller känner mig orolig. Järnbristen har inte påverkat mig särskilt mycket. Jag har dock märkt, under det senaste året, att jag varit väldigt trött. Det har nog alltid varit så för mig men i år vad det exceptionellt orkeslöst. Det är lite synd och det var därför jag kollade upp saken. Det var nämligen min sambo som insisterade på att jag skulle undersöka det. Hon är läkare och tänkte att det nog kunde vara just järnbrist. Mycket riktigt och som så många gånger förr hade hon rätt; det var järnbrist jag hade. Som tur var, sa både min läkare och min läkare till sambo, att det var relativt lätt att vända ordning på. I alla fall för de allra flesta. Järnbrist ”botas” bäst med att man lägger om sin kost. Det är helt

Minns ni att jag för ett tag sedan sa att jag ville byta bransch? Minns ni också att jag inte har återkommit ett endaste dugg om detta på flera månader? Då minns ni allt precis som det varit och brukar vara. Jag skrev ett inlägg i början av året om att jag kände att det fick räcka. Jag var klar med bygg och ville in i någon slags kontorsmiljö. Jag hade funderat ett bra tag och skulle ta steget. Steget blev till facility management. Detta kommer jag att skriva om idag. Det är många av er som har hört av er med frågor om detta. Se gärna detta inlägg som ett slags kollektivt svar på alla dessa. Facility management blev alltså min nya bransch. Nu har jag varit verksam på en firma som erbjuder detta under 4 månaders tid. Tiden har bokstavligen flugit iväg. Det skulle visa sig att facility management var något jag både behärskade och tyckte var roligt. För att förtydliga så är det inte jag som utför

Under de kommande veckorna kommer jag, på onsdagar, att göra något annorlunda. Jag menar annorlunda utifrån vad jag vanligen skriver om här. Det är nämligen på det viset att jag har ett annat liv också. Detta liv innefattar barn och sagor som berättas om kvällar när det ska sovas. I de kommande onsdagsinläggen tänker jag att jag ska dela med mig av en serie sagor jag berättat senaste tiden. Sagorna handlar om en flicka som skulle träda in i ett främmande land. För att komma in var hon tvungen att passera ett passersystem. En uppgift som till en början kunde tyckas enkel men som skulle visa sig vara aningen knivig. Låt oss göra som man ska och hoppa in där historien börjar. Edel hade rört sig bland bergen i dagar. Hon visste knappt vad som var höger och vänster längre. Solen stekte och mestadels gömde hon sig mellan klippblocken när den stod som högst. Hon rörde sig om natten. Fram över det karga landskapet. Ner i dalar och upp på

Nu ska jag tillslut bena ut varför jag tycker så oerhört mycket om vårt nya kassasystem. Detta är ett ämne som jag vet kommer att vara en vattendelare mellan er läsare. Vissa tycks visa oerhört stort intresse för kassasystemet. Jag misstänker att det är många av er som liksom jag själv arbetar inom restaurangbranschen. Med tanke på alla dåliga kassasystem som funnits genom åren så är det föga förvånande att ni är nyfikna. Till er andra: Ni får helt enkelt stå ut med att jag skriver om kassasystem idag. Jag lovar att kompensera er med mycket mer innehåll nästa vecka. Det ska bli kul att ge lite tillbaka efter att jag tillåtit mig själv att ta ut svängarna under en tid. Ja, exempelvis idag då, då jag skriver om kassasystem på jobbet. Vad har jag gått och blivit? Nåväl, nu kör vi. Det bästa med vårt kassasystem är dess heltäckande natur. Det täcker nämligen alla behov som en restaurang kan ha. Det finns det som krävs och inget lämnas åt

Många frågor har kommit in sedan jag förra veckan avslöjade mitt riktiga namn. För er som har missat denna text rekommenderar jag att gå tillbaka och läsa. Reaktionerna har nämligen varit både många och fina. För er som inte orkar gå tillbaka och läsa texten kan jag avslöja namnet återigen. Jag heter Poppy, och det här är inte mitt prat i sommar. Så, sedan jag avslöjat min hemlighet – att min födelsenamn är Poppy – har frågorna regnat in. De flesta har tiltat åt ett särskilt håll, nämligen hur det känns att alltid gått under ett så ovanligt namn. Jag ska försöka svara så ärligt jag kan idag. Om ni känner att mitt svar är undermåligt får ni skälla på mig så gör jag om det. Jag tänker att jag ska presentera mina tankar om att heta Poppy genom att gå igenom några olika, viktiga punkter. Först och främst. Man måste komma ihåg att jag alltid har hetat Poppy. Poppy har varit mitt namn i snart 35 års tid. Jag

Som utlovad så kör vi idag ett frågerace. Ni som har missat de senaste inläggen ska få en liten bakgrund som gör att ni förstår bättre: Jag har nyligen försökt mig på online dating för första gången i mitt liv. Det tog ett bra tag. Jag menar, det var många som tjatade på mig om att jag skulle göra de. De kunde inte förstå hur jag kunde välja att vara singel, att jag inte bara testade online dating. Under en lång tid var detta förstås ett medvetet val. Jag ville helt enkelt inte dela vardagen med någon. Sedan ändrades något och då stod jag redo att testa online dating. När jag berättade om detta inkom många frågor genom kommentarsfältet. Jag tänkte nu att jag skulle svara på frågorna direkt i inlägget, så att alla kan ta del av svaren. Om du saknar svar på just dina frågor om online dating: Skriv i kommentarerna. Jag försöker svara på allting ni undrar i kommande inlägg också. Hur trodde du att online dating

Frågebatteriet fortsätter. Sedan jag nämnde att jag, innan jag började med detta, hade arbetat med trädgårdsskötsel i Stockholm – ja, då har frågorna haglat in. Varför detta har skett kan jag inte riktigt svara på. Jag vet inte om det har med Stockholm eller trädgårdsskötsel att göra. Jag anar att det kan vara lite både och, särskilt att döma av de frågor som kommit in. Besök gärna de tidigare inläggen med frågor och svar på trädgårdsskötsel som jag publicerat. Nu kör vi igen: Hur fick du jobb inom trädgårdsskötsel i Stockholm? Faktum är att det var mitt ex pappa som bedrev sådan verksamhet. Jag var sugen på att testa och tog därför ett sommarjobb hos honom ett år. Därefter kom jag tillbaka två somrar i rad. Efter gymnasiet ville jag bara fortsätta. Trädgårdsskötsel i Stockholm var min grej, helt klart. Jag fortsatte att arbeta för honom även efter att det tagit slut med mitt ex. Något som alla inblandade tyckte var lite konstigt. Jag brydde mig inte jättemycket. Inte så

Jag jobbade en sommar på flyttfirma i Stockholm. Detta är inte något jag funderar över särskilt ofta. Det beror i sin tur inte på att jag på något sätt vantrivdes. Nej, nej – raka motsatsen. Jag stormtrivdes den tid jag jobbade på flyttfirma i Stockholm. Livet stod i zenit så att säga. Allting klaffade väldigt bra och jag var på en bra plats i tillvaron. Så var det. Sedan vet jag inte hur mycket det var själva jobbet på flyttfirman som gjorde det, eller om det var mest Stockholm. Kanske en kombination? Det var förmodligen en kombination. Nåväl. Jag nämnde detta, det faktum att jag bott i Stockholm och jobbat på flyttfirma en tid, för mina nyare vänner. Samstämmigt sa dem att jag borde skriva om det. Jag frågade om de menade min korta tid i Stockholm eller om flyttfirman. Det unisona svaret löd ”Båda”. Jag tänkte därför att jag skulle följa deras inrådan och skriva om detta något udda ämne. Jag märker ju nu att jag redan börjat skriva

Jag köpte min lägenhet för snart fem år sedan nu. När jag var mitt uppe i budgivningen sa alla till mig att backa ur. ”Gör det inte!” minns jag att morsan skrek i telefonen till mig vid ett tillfälle. ”Varför då?” undrar ni. Därför att budgivningen stack iväg ordentligt. Säljaren fick obehagliga 900 000 kronor mer än vad hon hade önskat från början. Det sved. Vad som däremot inte sved var att få flytta in i drömlägenheten. För det var verkligen min drömlägenhet. Den såg exakt ut så som jag ville att den skulle se ut. Smart planlösning, ljus och fräsch och högt i tak. Mycket möjligheter till att förändra. Ja, allt var frid och fröjd och jag var jättenöjd, men allt gott har sitt slut. Stambyte i Stockholm har varit på mitt sinne under det senaste året. Det började då jag kom upp från tunnelbanan fick se hur huset bredvid mitt hade nya skyltar utanför. ”I denna fastighet kommer stambyte i Stockholm utföras av..” och sedan företagets namn. Jag